onsdag 16 februari 2011
tisdag 5 oktober 2010
E-böckerna
Ni känner kanske till dilemmat. Böcker är gjorda av papper. Folk i gemen blir galna om man skulle föreslå att skicka böcker till pappersåtervinning. "Bokbrännare! Kunskapsförgörare! Nazist!"
Alltså är böcker en återvändsgränd för pappersmassan, likt en elefantkyrkogård där den ståtliga massan färdas för att dö i värdig ensamhet.
Miljömedveten som jag försöker vara så har jag mer än en gång funderat över det här med e-böcker. Jag verkar ju nära ett homosexuellt förhållande till nya prylar. Jag är kanske inte först upp för belägringsstegen i kampen mellan det nya och det gamla, men icke desto mindre är jag en teknikoptimist.
När det handlar om e-böcker så har det alltid funnits en hög tröskel. Varför ska jag köpa en dyr mojäng för att sen betala lika mycket (eller mer!) för böckerna i sig? Det låter ju befängt.
Böcker fyller ju dessutom mer än en funktion. De är informationsbärare, såklart, men de är även metainformation om mig som person. Om jag har någon på besök så kan de genom att skärskåda min bokhylla förmodligen bilda en uppfattning om mig som person, eller åtminstone en av bitarna i puzzlet Jörgen. Den här sekundära funktionen kan en e-bok aldrig uppfylla.
Jaha, varför orerar jag om detta undrar ni nu? Mitt kära jobb gav mig (och alla andra anställda) en e-boksläsare som tack för väl genomförd 'crunchtime'. Jag tänker nyttja denna e-boksläsare, tro inget annat. Jag har bara inte kommit underfund om till vad ännu. Min skönlitteratur inhandlar jag helst på SF-bok i malmö, det är liksom så rogivande att gå omkring där bland fulkulturen och läsa baksidor. Jag vill påpeka att jag lägger mycket positiv betydelse i ordet fulkultur.
Jag vill således stödja min kära butik, och detta går inte med e-böcker (än så länge). Vad gör jag då? Jag kan ju använda den för gamla Project Gutenberg-böcker, alster som alltså undsluppit upphovsrättens långa arm, men det är inte alltför mycket spekulativ skönlitteratur som dykt upp där ännu. Mest Poe, Jules Verne och HG Wells i princip.
Och dessutom så råkar man därför ut för problemet när allting är gratis. Om du inte betalat något för att ta del av verket X så tar du dig aldrig tid att läsa igenom det. Betalningen i sig är en garant för att du vill ha ut något av X, såvida inte X är riktigt dåligt och du slänger undan det i avsky.
Eller så kan jag använda prylen till det som jobbet förmodligen ville, att ha facklitteratur på. Men jag är ingen fan av facklitteratur, det ska jag i ärlighetens namn erkänna. Då skulle det bli en jobbpryl, och som frivillig bokläsare tycker jag det är synd.
Och miljöaspekten.. Det är inte ett trivialt problem. Tills vidare fungerar den bra som wikipediaklient med gratis 3G, det är inte fy skam det!
Alltså är böcker en återvändsgränd för pappersmassan, likt en elefantkyrkogård där den ståtliga massan färdas för att dö i värdig ensamhet.
Miljömedveten som jag försöker vara så har jag mer än en gång funderat över det här med e-böcker. Jag verkar ju nära ett homosexuellt förhållande till nya prylar. Jag är kanske inte först upp för belägringsstegen i kampen mellan det nya och det gamla, men icke desto mindre är jag en teknikoptimist.
När det handlar om e-böcker så har det alltid funnits en hög tröskel. Varför ska jag köpa en dyr mojäng för att sen betala lika mycket (eller mer!) för böckerna i sig? Det låter ju befängt.
Böcker fyller ju dessutom mer än en funktion. De är informationsbärare, såklart, men de är även metainformation om mig som person. Om jag har någon på besök så kan de genom att skärskåda min bokhylla förmodligen bilda en uppfattning om mig som person, eller åtminstone en av bitarna i puzzlet Jörgen. Den här sekundära funktionen kan en e-bok aldrig uppfylla.
Jaha, varför orerar jag om detta undrar ni nu? Mitt kära jobb gav mig (och alla andra anställda) en e-boksläsare som tack för väl genomförd 'crunchtime'. Jag tänker nyttja denna e-boksläsare, tro inget annat. Jag har bara inte kommit underfund om till vad ännu. Min skönlitteratur inhandlar jag helst på SF-bok i malmö, det är liksom så rogivande att gå omkring där bland fulkulturen och läsa baksidor. Jag vill påpeka att jag lägger mycket positiv betydelse i ordet fulkultur.
Jag vill således stödja min kära butik, och detta går inte med e-böcker (än så länge). Vad gör jag då? Jag kan ju använda den för gamla Project Gutenberg-böcker, alster som alltså undsluppit upphovsrättens långa arm, men det är inte alltför mycket spekulativ skönlitteratur som dykt upp där ännu. Mest Poe, Jules Verne och HG Wells i princip.
Och dessutom så råkar man därför ut för problemet när allting är gratis. Om du inte betalat något för att ta del av verket X så tar du dig aldrig tid att läsa igenom det. Betalningen i sig är en garant för att du vill ha ut något av X, såvida inte X är riktigt dåligt och du slänger undan det i avsky.
Eller så kan jag använda prylen till det som jobbet förmodligen ville, att ha facklitteratur på. Men jag är ingen fan av facklitteratur, det ska jag i ärlighetens namn erkänna. Då skulle det bli en jobbpryl, och som frivillig bokläsare tycker jag det är synd.
Och miljöaspekten.. Det är inte ett trivialt problem. Tills vidare fungerar den bra som wikipediaklient med gratis 3G, det är inte fy skam det!
söndag 3 oktober 2010
Stone av Adam Roberts
Kära blogginlägg,
idag läste jag klart en bok om en mördare som brutits ut ur ett maxsäkerhetsfängelse för att mörda en planets befolkning. Mördaren har efter händelserna svårt att kommunicera med andra postmänniskor, och en doktor i hennes nya fängelse har alltså kommit med idén att mördaren kan förklara händelseflödet genom brev som hon skriver till en sten.
Således berättar hon historien ur förstapersonsperspektiv och kommer ofta med humoristiska inlägg om hur mottagaren av brevet, stenen, har svårt att förstå olika saker och ting.
Berättelsen är lagd i en fjärran framtid, då människan koloniserat galaxen och funnit att det inte finns några intelligenta livsformer med utomjordiskt ursprung. Nanoteknologi (kallad dotTech) tillåter människorna förändra sitt utseende och kön hur de vill - och det är rätt så svårt att könsbestämma huvudpersonen som blivit rensad på sin dotTech, men jag ser henne som en kvinna då det är så andra karaktärer ser henne. DotTech gör dessutom varje individ mycket resistent mot ond bråd död, något som ökar komplexiteten för massmord på planetär nivå med åtminstone en tiopotens.
Mycket i berättelsen handlar om kvantmekanik, och om hur observation formar kvantmekanisk fakta. Mycket Schrödingers katt med andra ord. För den oinvigde handlar det om hur kvantpartiklars läge är obestämda tills observation sker. Alltså, tills vi observerat partikelns läge så innehar den alla lägen samtidigt. Undertecknad är absolut ingen kvantmekaniker och är den första att observera detta, därför kommer (meta)fysiken lämnas oantastad. Men du är ju ändå bara ett blogginlägg, vad skulle du förstå om kvantmekanik?
Berättelsens unika upplägg hugger läsaren som en fiskekrok. Läsaren vet från början bara om att mördaren flytt fängelset och vid ett senare tillfälle infångats igen. Lyckades hon mörda planeten innan infångsten? Hur ska hon lyckas med brottet? Vem är de mystiska uppdragsgivarna? På sätt och vis skapas en futuristisk deckare där mördaren utgör undersökande detektiv i brottet. En klassisk "Vem gjorde det?" i en ickeklassisk miljö. Dock var listan med misstänkta relativt liten, och jag lyckades lista ut vem boven var, även om jag inte hade det fulla motivet klart för mig. Skulle du klara det, blogginlägg? Jag tror inte det.
Det mesta i berättelsen fungerar, men jag kan tycka att användandet av en mentalt instabil mördare gör att man hela tiden sitter och förväntar sig att hon skulle ljuga, utgöra en Unreliable narrator, och när det inte kommer så kan jag känna mig lite bedragen. Huvudpersonen spenderar tyvärr större delen av bokens 290 sidor med att gnabba med en AI som hon bär i sitt huvud.
- Berätta vem det är som vill förgöra en planets befolkning!
- Jag kan inte berätta det.
- Jamen berätta nu.
- Jag kan ju inte berätta.
- Om du inte berättar åker jag till en ny planet och slösar bort 50 sidor till!
- Jag kan faktiskt inte berätta.
Denna typ av diskussion äger rum ett flertal gånger. Man tröttnar lite. Släng in lite deus ex machina-upplösning och betyget sjunker till en svag 4 (av 5).
idag läste jag klart en bok om en mördare som brutits ut ur ett maxsäkerhetsfängelse för att mörda en planets befolkning. Mördaren har efter händelserna svårt att kommunicera med andra postmänniskor, och en doktor i hennes nya fängelse har alltså kommit med idén att mördaren kan förklara händelseflödet genom brev som hon skriver till en sten.
Således berättar hon historien ur förstapersonsperspektiv och kommer ofta med humoristiska inlägg om hur mottagaren av brevet, stenen, har svårt att förstå olika saker och ting.
Berättelsen är lagd i en fjärran framtid, då människan koloniserat galaxen och funnit att det inte finns några intelligenta livsformer med utomjordiskt ursprung. Nanoteknologi (kallad dotTech) tillåter människorna förändra sitt utseende och kön hur de vill - och det är rätt så svårt att könsbestämma huvudpersonen som blivit rensad på sin dotTech, men jag ser henne som en kvinna då det är så andra karaktärer ser henne. DotTech gör dessutom varje individ mycket resistent mot ond bråd död, något som ökar komplexiteten för massmord på planetär nivå med åtminstone en tiopotens.
Mycket i berättelsen handlar om kvantmekanik, och om hur observation formar kvantmekanisk fakta. Mycket Schrödingers katt med andra ord. För den oinvigde handlar det om hur kvantpartiklars läge är obestämda tills observation sker. Alltså, tills vi observerat partikelns läge så innehar den alla lägen samtidigt. Undertecknad är absolut ingen kvantmekaniker och är den första att observera detta, därför kommer (meta)fysiken lämnas oantastad. Men du är ju ändå bara ett blogginlägg, vad skulle du förstå om kvantmekanik?
Berättelsens unika upplägg hugger läsaren som en fiskekrok. Läsaren vet från början bara om att mördaren flytt fängelset och vid ett senare tillfälle infångats igen. Lyckades hon mörda planeten innan infångsten? Hur ska hon lyckas med brottet? Vem är de mystiska uppdragsgivarna? På sätt och vis skapas en futuristisk deckare där mördaren utgör undersökande detektiv i brottet. En klassisk "Vem gjorde det?" i en ickeklassisk miljö. Dock var listan med misstänkta relativt liten, och jag lyckades lista ut vem boven var, även om jag inte hade det fulla motivet klart för mig. Skulle du klara det, blogginlägg? Jag tror inte det.
Det mesta i berättelsen fungerar, men jag kan tycka att användandet av en mentalt instabil mördare gör att man hela tiden sitter och förväntar sig att hon skulle ljuga, utgöra en Unreliable narrator, och när det inte kommer så kan jag känna mig lite bedragen. Huvudpersonen spenderar tyvärr större delen av bokens 290 sidor med att gnabba med en AI som hon bär i sitt huvud.
- Berätta vem det är som vill förgöra en planets befolkning!
- Jag kan inte berätta det.
- Jamen berätta nu.
- Jag kan ju inte berätta.
- Om du inte berättar åker jag till en ny planet och slösar bort 50 sidor till!
- Jag kan faktiskt inte berätta.
Denna typ av diskussion äger rum ett flertal gånger. Man tröttnar lite. Släng in lite deus ex machina-upplösning och betyget sjunker till en svag 4 (av 5).
Yay, mer bakgrundsbrus på nätet
Jag behöver öva på att skriva på svenska, därav denna blogg. Svenska är tyvärr ett andefattigt språk som vi inte kopplar till berättande längre. All kultur vi har utsatts för i modern tid är engelsk, därför är det naturligt att det engelska språkets ord blivit mer känsloladdade.
1 The shadowy figure replied with a single ominous word: "No".
2 Den skugglika gestalten svarade med ett enda illavarslande ord: "Nej".
Vilken av raderna ovan påverkar dig mer? Jag tycker själv att 1 känns mycket mer levande, jag kan höra Hugo Weaving (Agent Smith/V) säga "No" med sin speciella röst.
I fallet 2 så kopplar jag snarare till någon med mesig rikssvenska som försöker låta tuff, som Persbrandt.
Så den här bloggen är egentligen mer ett experiment där jag försöker bättra på min berättarsvenska medan jag skriver om böcker som jag läst, spel jag spelat, filmer jag sett.
För att göra skäl för namnet så får ni här det första ordet som ordsmakaren testar.
Gröt. Det är ett vidrigt ord, väldigt nära till röta som ingen gillar. Gröt må vara hur gott och nyttigt som helst, men gröten som företeelse förtjänar ett bättre namn.
1 The shadowy figure replied with a single ominous word: "No".
2 Den skugglika gestalten svarade med ett enda illavarslande ord: "Nej".
Vilken av raderna ovan påverkar dig mer? Jag tycker själv att 1 känns mycket mer levande, jag kan höra Hugo Weaving (Agent Smith/V) säga "No" med sin speciella röst.
I fallet 2 så kopplar jag snarare till någon med mesig rikssvenska som försöker låta tuff, som Persbrandt.
Så den här bloggen är egentligen mer ett experiment där jag försöker bättra på min berättarsvenska medan jag skriver om böcker som jag läst, spel jag spelat, filmer jag sett.
För att göra skäl för namnet så får ni här det första ordet som ordsmakaren testar.
Gröt. Det är ett vidrigt ord, väldigt nära till röta som ingen gillar. Gröt må vara hur gott och nyttigt som helst, men gröten som företeelse förtjänar ett bättre namn.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)