Stone av Adam Roberts

Kära blogginlägg,
idag läste jag klart en bok om en mördare som brutits ut ur ett maxsäkerhetsfängelse för att mörda en planets befolkning. Mördaren har efter händelserna svårt att kommunicera med andra postmänniskor, och en doktor i hennes nya fängelse har alltså kommit med idén att mördaren kan förklara händelseflödet genom brev som hon skriver till en sten.
Således berättar hon historien ur förstapersonsperspektiv och kommer ofta med humoristiska inlägg om hur mottagaren av brevet, stenen, har svårt att förstå olika saker och ting.

Berättelsen är lagd i en fjärran framtid, då människan koloniserat galaxen och funnit att det inte finns några intelligenta livsformer med utomjordiskt ursprung. Nanoteknologi (kallad dotTech) tillåter människorna förändra sitt utseende och kön hur de vill - och det är rätt så svårt att könsbestämma huvudpersonen som blivit rensad på sin dotTech, men jag ser henne som en kvinna då det är så andra karaktärer ser henne. DotTech gör dessutom varje individ mycket resistent mot ond bråd död, något som ökar komplexiteten för massmord på planetär nivå med åtminstone en tiopotens.

Mycket i berättelsen handlar om kvantmekanik, och om hur observation formar kvantmekanisk fakta. Mycket Schrödingers katt med andra ord. För den oinvigde handlar det om hur kvantpartiklars läge är obestämda tills observation sker. Alltså, tills vi observerat partikelns läge så innehar den alla lägen samtidigt. Undertecknad är absolut ingen kvantmekaniker och är den första att observera detta, därför kommer (meta)fysiken lämnas oantastad. Men du är ju ändå bara ett blogginlägg, vad skulle du förstå om kvantmekanik?

Berättelsens unika upplägg hugger läsaren som en fiskekrok. Läsaren vet från början bara om att mördaren flytt fängelset och vid ett senare tillfälle infångats igen. Lyckades hon mörda planeten innan infångsten? Hur ska hon lyckas med brottet? Vem är de mystiska uppdragsgivarna? På sätt och vis skapas en futuristisk deckare där mördaren utgör undersökande detektiv i brottet. En klassisk "Vem gjorde det?" i en ickeklassisk miljö. Dock var listan med misstänkta relativt liten, och jag lyckades lista ut vem boven var, även om jag inte hade det fulla motivet klart för mig. Skulle du klara det, blogginlägg? Jag tror inte det.

Det mesta i berättelsen fungerar, men jag kan tycka att användandet av en mentalt instabil mördare gör att man hela tiden sitter och förväntar sig att hon skulle ljuga, utgöra en Unreliable narrator, och när det inte kommer så kan jag känna mig lite bedragen. Huvudpersonen spenderar tyvärr större delen av bokens 290 sidor med att gnabba med en AI som hon bär i sitt huvud.

- Berätta vem det är som vill förgöra en planets befolkning!
- Jag kan inte berätta det.
- Jamen berätta nu.
- Jag kan ju inte berätta.
- Om du inte berättar åker jag till en ny planet och slösar bort 50 sidor till!
- Jag kan faktiskt inte berätta.

Denna typ av diskussion äger rum ett flertal gånger. Man tröttnar lite. Släng in lite deus ex machina-upplösning och betyget sjunker till en svag 4 (av 5).